brummelina

Jag har åkt ambulans! Första gången i mitt liv men det var inte så kul som man kanske kan tro..
Det hele började med att jag stog och räknade kassan på jobbet och fick plötsligt gööront i magen!
Jag kröp dubbelvikt in på kontoret och satte mig på stolen och låg över halva bordet medans jag försökte leta upp nr till sjukvårdsupplysningen på internet. Inte det lättaste! Tillslut ringde jag Johan och bad honom kolla, stackars Johan, jag sa knappt vad det var med mig, var helt borta vid det tillfället (Outhärdig smärta, avsvimningar, kallsvettning, lock för öron m.m.). Sedan ringde jag SVU och hon sa ganska snabbt att jag skulle ringa ambulans. Slog 1 1 2 på telefonen, väntade tre signaler, la på. Tänkte "Men det kanske går över, det kanske är onödigt.." (J*vla knäppis!) Ringde igen och fick vänta massa signaler innan en surtant svarade. Hon ville koppla mig till en sjuksköterska men jag sa att jag redan hade pratat med svu och att hon hade sagt åt mig att ringa 112. "-SA HON DET??!!" Svarar tanten.. Jag är väldigt glad att sjävla sjukvårdspersonalen var betydligt trevligare än soskärringen!
Ringer Johan och säger att jag ska åka ambulans men vet inte vart dom ska ta mig men att han iaf måste åka dit!
Ambulans kommer och klämmer och känner och försöker sticka mig i alla ådror dom hittar (och inte hittar..)
Fortsätter med stickandet i ambulansen efterson det var utan framgång tidigare. Ambulanstjejen när hon försökte sticka mig: -Väldigt villken otur jag har idag!" (Trevligt! vet jag att jag tänkte..)
Vidare fick jag 5*morfin för smärtan, väldigt obehagligt måste jag säga. Hela kroppen ville sjunka igenom jorden. Men smärtan blev iaf uthärdig.
Väl på akutmot. täffade jag en sjuksköterska (manlig, mycket trevlig) en "intern" som jag bytheway kände igen väldigt mycket, dom frågade hur jag mådde och jag svarade på automatik - "bra" samtidigt som jag uppenbarligen hade skitont och storgrät, tårarna sprutade (ensam på en akutmottagning där ingen visste var det var för fel på mig, misstänkt blindtarm) dom skrattade åt mig och trodde mig inte så speciellt mycket..
En kvinnlig läkare kom in (mycket trevlig) och ganska snabbt konstaterade att det antagligen var en ofarlig cysta som hade gått sönder. Hon var noga med att säga att det inte gjorde mindre ont bara för att den var ofarlig. (Har svårt att tänka mig att man kan ha mer ont än det där..)
Är glad att det var just dessa människor som jobbade idag. Glada, trevliga och uppenbarligen gillade sitt jobb. Kan inte tänkta mig bli omhändertagen på bättre sätt än såhär!

Sjuksköterskan hade också problem med att sticka mig i armen, jag sa till honom att han inte behövde känna sig dålig för det är ingen som kan sticka mig.. Han och "the intern" skrattade och hoppades, precis som jag att han skulle bli den första.
Sedan kom Johan!
Allt gick väldigt snabbt, vi väntade nog samanlagt i 4-5 min.
Dom skickade mig till Sahlgrenska gyn akut. Åka gratis taxi! Fast med en konstig svart kille som höjde radion när jag och Johan pratade så vi antingen fick skrika eller vara tysta.. ?
Sedan frågade han oss vart vi skulle gå av fast läkarna hade sagt till honom vart han skulle ta oss! (Knäppis)
Gynakuten var inte lika trevlig. Först vänta för att få berätta att vi var där. Sedan vänta en timme på läkare, (som konstaterade sprucken cysta) sedan vänta på sköterskan på smärtstillande, sedan vänta 1½ timme på läkaren igen.. SEN fick vi åka hem! (Runt halv nio-nio) Jättehungriga eftersom vi inte hade ätit sedan 12 (tre köttbullar).
Minitaxi kostar som tur e bara 200spänn till partille!

Med facit i handen så vill jag aldrig mer åka ambulans! Däremot så hoppas jag min syster får jobba med såhär trevliga människor när hon är färdig!

På gynakuten i väntrummet fanns en telefonlista som Johan tyckte var rolig. Vid akuta situationer Johan:"-Vaktmästare, ööh en glödlampa har gått sönder, skynda dig det är akut!
Fast jag tyckte "gyn bakjour" var lite roligare. Då associerade Johan till "baka bröd" Inte vad jag tänkte på..