brummelina

Japp, idag var dagen. Helt värdelöst skulle jag vilja kalla det.
Hon började med att säga att hon endast skulle presentera sig väldigt kort eftersom att det var ju MIG detta handlade om, JAG var i centrum.. Hon hann fråga mig en fråga, "Vad vill du?" Jag hann svara en mening, sedan babblade hon i 1½ timme om sig själv, fd arbetsplatser, andra jobbsökare och annat som intresserade henne..(att hon upprepade allt hon sa och var övertydlig som att hon pratade med en treåring gjorde inte saken bättre) Dessutom försökte hon få mig att vara ledsen över att jag fått sparken! Babblade om att man inte ska gräva ner sig och att man inte får ge upp bla bla bla..
Jag är GLAD för det här! Inte alls ledsen eller deppig. Min inställning är just nu, -Det löser sig! (Med ett leende) Varför ska jag vara arg, sur, ledsen, upprörd, besviken, bitter och allt det där andra som hon tyckte att jag borde vara..? Det här är deras förlust! Jag har ju aldrig velat fastna i kassan/köket/disken på en tragisk lunchrestaurang med dålig mat. Nej jag ska uppåt! Så långt det behövs för att jag ska bli nöjd, jag kanske nöjer mig med att hamna precis ovanför strecket och isåfall är det så det ska bli! Huvudsaken för mig är att jag aldrig ska bli bitter. Det är alltför vanligt när man arbetat alldeles för länge på samma ställe.(Som kollegor som har vart kvar sålänge så det är försent att ta sig loss. Dom som hävdar att dom är nöjda med att vara EKB när det egentligen är så att dom vart alldeles för lata och fega att komma nånvart! BITTRA KÄRRINGAR!)

Lovade mig själv när jag började i denna branch att jag aldrig skulle bli sån! Jag vill vara nöjd och stolt över vad/ vart jag jobbar! Nu kanske jag äntligen kommer bli det!